Fåret i sin flock

Får är flockdjur och är starkt sällskapliga och mycket av fårens beteenden kan förstås utifrån dessa tendenser. Dominant hierarki från människan och fårens naturliga benägenhet att följa en ledare till nya betesmarker var de faktorer hos får som gjort arten till ett av de första domesticerade djuren. Dessutom,iStock_000000632102_Small i motsats till kronhjort och gasell (två andra hovdjur av största vikt för köttproduktion i förhistorisk tid), försvarar får inte territorier även om de bildar hemområden.

Alla får har en tendens att samlas nära andra medlemmar i en flock, även om detta beteende varierar med ras, och får kan bli stressade när de separeras från sina flockmedlemmar. Relationer i flockar tenderar att vara närmast bland relaterade får. Får kan bli befästa vid en viss lokal betesmark så att de inte rör sig fritt i ostängslade landskap.

Flockbeteendet hos får i allmänhet uppvisas endast i grupper om fyra eller fler får. Färre får reagerar möjligtvis inte som förväntat när de är ensamma eller med några få andra får. Att vara ett bytesdjur är den primära försvarsmekanism hos får, att fly från fara när deras flyktzon blir inkräktad på. Trängda får kan göra utfall, stånga eller hota genom att stampa hoven och anta en aggressiv kroppsställning. Detta är särskilt sant för tackor med nyfödda lamm. I regioner där får inte har några naturliga fiender uppvisar ingen fårras ett starkt flockbeteende.

Bönder använder sig av flockbeteendet för att hålla fåren tillsammans på ostängslade betesmarker och för att flytta dem lättare. Får är mat-orienterade och får som flytt eller kommit på avvägar leds tillbaka till bete med lockelse av mat. De som flyttar får kan utnyttja detta beteende genom att leda får med hinkar av foder. Denna metod för att flytta får fungerar bäst hos mindre flockar. För större flockar lämpar det sig bäst med vallhundar.